© Text & foto av Karin Strandberg 2010

Hundens ursprung i Kina – men med en unik grupp i Skandinavien

Peter Savolainen och hans forskarteam har nu funnit starka belägg för att tre hundrasers unika DNA, med ursprung i norra Skandinavien, inte återfinns någon annanstans i världen. Det har visats sig att lapphund, jämthund och gråhund har korsats med varg för inte alltför länge sedan.

albanovaVi har något gemensamt, genforskaren och biträdande professorn i molekylär bioteknik, Peter Savolainen och jag. Nämligen hårstrån från min hund. Skillnaden är bara att Peter Savolainen är något mer välstrukturerad än jag och har stråna i ett mycket speciellt syfte. Hans hårstrån ligger omsorgsfullt sorterade i en gigantisk DNA-bank. Mina strån ligger nog lite här och där. Och innehavaren sover vid mina fötter – min idag sjuåriga rottweiler.
Det var när jag gick en utbildning för Hundutbildningsgruppen i början av 2000-talet som huvudansvarige David Selin berättade om Peter Savolainen och hans banbrytande forskning kring hundens ursprung. Hårstrån från all världens hundar välkomnades till DNA-banken och jag var inte sen att skicka in mitt bidrag. Peter Savolainen släppte nämligen 2002 en artikel som förvånade många.

Hunden och vargen gick skilda vägar i södra Kina. Inte på flera håll över hela världen samtidigt och inte i Mellanöstern där man tidigare har gjort så många arkeologiska fynd av mycket gamla hundar. Utan i södra Kina.

Det började med mord

peter_savolainen_2Åtta år senare, i maj 2010, träffar jag Peter Savolainen på hans kontor på AlbaNova universitetscentrum, Stockholms centrum för fysik, astronomi och bioteknik. Vi pratar om genforskning, DNA-teknik och om mitokondrier. Och om att Peter Savolainen gillar border collies.
– Jag har ingen egen hund, men skulle nog välja en border collie om det var aktuellt, de verkar så smarta, säger Peter Savolainen och skrattar.
– Vi befinner oss just nu i ett fantastiskt intressant skede, rent genetiskt sett. Vi kan idag med hjälp av DNA-analyser specifikt säga var vargen och tamhunden gick skilda vägar och följa spåren av tamhundens resor i sällskap med människan över hela världen, säger Peter Savolainen euntisiastiskt.
När Peter Savolainen arbetade på Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping insåg han att han behövde en DNA-bank för hund. Han genomförde då DNA-analyser av hundhår på uppdrag av polisen med syfte att kunna binda brottslingar till brott. En bank av DNA från djurhår fanns inte och Peter Savolainen var den första i världen att sammanställa en sådan. Hans metoder nyttjas nu i hela världen och används flitigt i brottsutredningar.
peter_savolainen_bockerTill det uppmärksammade Helénmordet i Hörby 1989 kunde Peter Savolainen bidra till utredningen genom sina DNA-analyser av hår. På Helén Nilssons skändade kropp fann man bland annat sex stycken hundhår. Flera misstänkta personer togs in och fragment från bland annat kläder analyserades och flera hundhår påträffades. Det man bland annat letade efter var en hund av jämthundstyp som DNA av håren på Heléns kropp innehöll. Senare fälldes Ulf Olsson för mordet på Helén Nilsson och även för mordet på Jannica Ekblad som skedde samma år och som man också fann hår av denna hundtyp på – en gemensam länk. Det visade sig sedan att Ulf Olsson ska ha haft en hund av jämthundstyp, men det kunde man dock inte fastställa via DNA-analys eftersom hunden vad död sedan många år. Ulf Olsson tog sedan sitt liv i januari 2010.

Tack vare internets genomslagskraft i mitten på 1990-talet kunde Peter Savolainen med enkla medel samla hundhår till sin DNA-bank från alla delar av världen och den växte stadigt.
– Det lustiga är att jag inte har gjort en enda resa utanför Sverige i syfte att samla hundhår. Hundägare har varit mycket hjälpsamma och vill gärna hjälpa till från alla delar av världen. Med ett enkelt e-mail fick de kontakt och kunde sedan posta håret i ett kuvert. Jag besökte också svenska hundutställningar för att få varierande raser i banken, säger Peter Savolainen.

Genetisk variation i Kina

Det var detta stora underlag av DNA som förde Peter Savolainen till populationsgenetiska studier om tamhund och varg. Han fann nämligen att regionen med störst genetisk variation fanns just i Kina. De hade den minsta gemensamma nämnaren med andra ord. Hundar från andra delar av världen har bara bitar av denna uppsättning.
Att tamhunden härstammar från vargen har tidigare kunnat fastställas i genetiska studier, men frågor kring var exakt på jorden och när har det länge spekulerats i. De ledande teorierna har varit att hunden och vargen gick skilda vägar någonstans i Mellanöstern för cirka 12 000–15 000 år sedan, alternativt att vargen domesticerades på flera ställen ungefär samtidigt.
peter_savolainen1År 2009 kom så Peter Savolainen ut med ett banbrytande besked: han kunde ganska precist säga var och när i Asien hunden och vargen gick skilda vägar. I området söder av Yangtzefloden har ett hundratals – kanske tusentals vargar tagits an av människan ungefär samtidigt och domesticerats, kanske bara över ett par årtionden, för cirka 15 000 år sedan.
Dessa hundtyper har sedan spritt sig vidare över kontinenten i sällskap med människan. Detta förvånade många eftersom de äldsta arkeologiska fynden av hunden snarare hittades i Mellanöstern och Europa.
Kvarlevorna av en kvinna i en 12 000 år gammal grav i Israel hade sällskap av ett valpskelett och i Oberkassel, Tyskland, har man hittat en 14 000 år gammal käke. Förklaringen till frånvaron av arkeologiska fynd i Sydostasien tror dock Peter Savolainen ligger i något annat.
– Man har helt enkelt inte grävt lika mycket i södra Kina som i t ex Mellanöstern. Och samma intresse för arkeologiska fynd av djur verkar heller inte ha funnits i området. Har man grävt upp ett hundben så har den bara katalogiserats som ett hundben utan vidare efterforskningar.
Peter Savolainen skulle gärna se ett större samarbete för utgrävningar i Yangtzeområdet för att komplettera sin genetiska forskning med arkeologiska fynd.
– Jag är förvånad över att kineserna inte har lagt mer intresse på resultatet av denna forskning. Att hunden kommer från Kina är ju något de kan vara mycket stolta över!

De unika mitokondrierna

Det Peter Savolainen, i samarbete med Uppsala och Helsingfors universitet, har analyserat är den mitokondriella DNA-strukturen hos vargar och hundar från hela världen. Mitokondrier är en typ av organeller i en cell och har bland annat en viktig roll för ämnesomsättningen. De har flera egenskaper som skiljer dem från övriga organeller i djurets celler och de har sitt eget genetiska material. Mitokondrierna och deras DNA ärvs endast från mamman, därför ger denna forskning endast inblick i honornas historia. Detta ger dock ett så kallat “sant släktträd” eftersom varje hunds mitokondrier har exakt samma utformning i rakt nedåtstigande led.
Resultaten visar att den genetiska variationen bland hundar är mycket större i södra delen av Asien än i övriga världen. Detta visar på att alla hundar, oavsett ras, har ett enda ursprung – med roten i södra Kina.
Ungefär var femtusende år sker en viss mutation av DNA-strängarna och detta möjliggör att man kan med ganska enkla medel fastställa ålder samt släktband mellan individer. Den molekylära klockan, dvs antalet mutationer, visar på att den första domesticeringen ska ha skett för cirka 15 000 år sedan.
Idag tar man slemhinneceller från munhålan istället för hårstrån. De ger mer DNA som räcker till fler analyser. DNA-banken med cirka 5 000 hårstrån från hundar finns dock fortfarande kvar med ovärderlig information.

Domesticeringen – kanske på vargens initiativ

För 15 000 år sedan var stora delar av Sverige fortfarande täckt av den milslånga inlandsisen och landskapet började så sakteliga ta form. De första människorna började flytta in medan isen drog sig undan norrut. Skåne liknades vid en sibirisk tundra och mammut, ullhårig noshörning och jättehjort ska ha betat i det något karga klimatet. Vargen fanns förmodligen här redan då och kunde fälla både ren och hare. Det äldsta arkeologiska fyndet av hund i Sverige dateras till cirka 9 000 år gammalt med hjälp av C1-metoden.
I de sydasiatiska delarna började människan vid denna tidpunkt leva allt mer på fasta boplatser. Man hade fortfarande en jägar- och samlarlivsstil vilket innebär att folkgrupperna till viss del var i rörelse. Kring boplatserna samlades avskrädeshögar av mat och avföring vilket lockade till sig många rovdjur, bland annat vargen. Den sydasiatiska vargen var liten till växten och levde bland annat av mindre däggdjur och insekter. Det nya livet med mer fasta matstationer gjorde att vargen levde närmare människan som insåg fördelarna. Människan nyttjade vargen kanske i första hand som larmsignalerare om björn eller andra stora rovdjur närmade sig människan.
Man lärde sig också med tiden att driva hjordarna i önskad riktning vilket man möjligen kan ha haft de första halvdomesticerade hundarna till hjälp med.

Dingons ursprung

dingo_ursprungFrågan om huruvida den australiensiska dingon har varit tamhundens moder har varit av största intresse ända sedan européernas intågande på 1800-talet. Dingon levde främst vild på den stora ön vid denna tidpunkt, men vissa grupper av ursprungsbefolkningen levde nära dingon som sällskap, men också som hjälp vid jakt. Dingons hundlika utseende och beteende väckte frågan kring släktskapet med vår tamhund i tidigt skede. Peter Savolainen och hans forskarteam kunde således räta ut frågetecknen, och 2004 kom de ut med nya forskarrön – dingon ska ha fått fäste på den australiensiska ön för mellan 3 000–12 000 år sedan med sikte på cirka 5 000 år sedan. De tidigaste arkeologiska fynd man har hittat av dingon är 3 000 år gamla och på Tasmanien som skildes från den australiensiska ön för cirka 12 000 år har man inte hittat några fynd.
– Rent teoretiskt skulle det kunna vara så att en dräktig hund kom i land i Australien med sjöfararna och att hon då skulle vara dingons enstaka urmoder. Men troligare är nog att hundarna har spridit sig via öarna mot Australien och på så sätt blivit något förändrade genetiskt sett på vägen, säger Peter Savolainen.
Man tror att expansionen från sydasiatiska fastlandet ska ha startat för cirka 6 000 år sedan via Taiwan, till Filippinerna och Indonesien och nådde Timor för cirka 4 000 år sedan.
I denna studie kring dingons ursprung analyserade man mitokondriella DNA på celler från 211 dingos, 676 hundar från hela världen och 38 vargar. Den vilda dingon har alltså även den sina rötter i södra Kina och har med hjälp av de geografiska begränsningarna inte blandats upp ytterligare. Dess DNA-struktur är således unik och intakt.

Skandinaviska raser korsades med varg

Så, i maj 2010 kommer Peter Savolainen med en ny artikel, vilket resulterar i ytterligare ett uppmärksammat pressmeddelande. I Skandinavien har man nämligen hittat en unik grupp hos spetstyper som skiljer sig tydligt från alla andra raser i hela världen. Denna DNA-struktur finns hos lapphund, gråhund, jämthund och syskontyper som t ex hälleforshund. Men endast i dessa raser och inte i liknande raser såsom t ex västgötaspets eller norsk buhund. Inte heller i polartyper såsom alaskan malmute eller alaskan husky.
– Andra raser som kan vara lite vargliknande i utseendet såsom t ex husky och laika verkar inte ha korsats med varg, säger Peter Savolainen.
Denna nya studie visar att varg har blandats in i en spetsliknande hund och man har daterat det till cirka 500–3000 år sedan. Studien visar också tydligt att det är en hund- och vargkorsning som har skett och inte en separat ny domesticering av varg.
– Hundar och vargar har levt åtskilda under historiens lopp, och korsningar mellan dessa verkar ha varit mycket ovanligt, men i Skandinavien har det ändå skett, säger Peter Savolainen.

Den genetiska flaskhalsen

Så hur började hunden att ändra sitt utseende och med samma genetiska kärna variera sin storlek med cirka 70 gånger? Det är den största variationen av storlek bland våra idag levande däggdjur. Grand danois, som är vår största ras skiljer sig inte bara enormt i storlek från vår minsta ras – chihuahuan – men också i kynne och hårlag. Idag har vi en starkt riktad medveten avel för att få fram vad vi anser som optimala arbetskunskaper och utseenden i hunden. Men hur började det?
Den ryske genetikern Dmitrij Beljajev gjorde studier på 1950-talet av vilda silverrävar. Han utnyttjade den naturliga variationen och lät endast de hanar och honor som hade just de egenskaper han eftersträvade att fortplanta sig. Det var just en välvillig kommunikativ egenskap han premierade – nyfiket närmande, svansviftning och tillåtelse att låta sig matas från skötarna. De rävar som flydde eller rent av bet forskarna fick inte fortplanta sig. På bara några få generationer hade man genom denna riktade avel fått fram tama rävar. Det som var mest förvånande var de oväntade bieffekterna. Genom denna riktade avel på specifika mentala egenskaper ändrade också rävarna utseendet och blev mer hundlika. De blev fläckiga, fick hängöron, svansarna böjdes uppåt och tikarna blev brunstiga två gånger om året precis som många hundar. Man kan alltså se att när DNA börjar gå genom en flaskhals och man prioriterar medvetet vissa egenskaper hos individer så ändras också utseendet.
När individer behåller en variation av DNA relativt intakt behåller de således också sitt utseende. Det kan man t ex se på dingon vars utseende inte har förändrats mycket över åren.

Det ligger i generna

Runt omkring oss finns spår av historien. Med rätt teknik målas en ny värld upp och vi får en förnimmelse om en annan tid. Människan har format hunden och dragit i DNA strukturen genom tusentals år för att anpassa djuret efter våra önskemål. Vi har en mängd olika spetskompetenser i våra hundar och med sinnen som slår våra egna med hästlängder. T ex den skalldrivande jakthunden har vi låtit få korta ben och den ska gärna ha ett ihållande skall då den driver bytesdjuret under jakten. Taxen är en av våra vanligaste raser och man kan fundera på om dess spetskompetens alltid uppskattas i den vanliga vardagen.
Rått- och grythunden ska gärna ha lite hybris och svara med skärpa vid motstånd. Jack russeln är en högt omtyckt stadshund då den är ”mycket hund i litet format”. Frågan är om ”den stora hunden” i russeln alltid får rätt utrymme?

rottweilerVåra fina vakthundar med rötterna i boskapsväkteri har i hundratals år arbetat självständigt och med stort mod motat bort både ovälkomna gäster och stora rovdjur. Kraven är stora på våra väktare i dagens samhälle och de ska helst tycka om att främlingar klappar dem på huvudet.

Det vi anser som problembeteenden till exempel att hundar hoppar på människor är också det vi älskar mest hos vår bästa vän. ”Alltid någon som välkomnar en med glädje när vi kommer hem”. Den morrande hunden missförstås gång på gång då morrandet anses som något aggressivt och straffbart. Samtidigt älskar vi att hunden har en sådan förmåga att kommunicera med oss. Men bara på våra villkor då?

Hunden är fantastisk. Dess överseende med människans krav, regler och cirkustricks är fenomenal. Dess snabba inlärningsförmåga till ett helt annat språk är enastående. Genom kunskap om hundens ursprung kan vi bättre förstå beteenden och därefter forma relationer som förbättrar samspelet mellan människa och hund. Vi kan förebygga många konflikter genom att ha lite förståelse för vad som finns i generna.

Källor:

Intervju med Peter Savolainen 29 april 2010.
”Dogs – a new understanding of canine origin, behavior and evolution” av Raymond & Lorna Coppinger, University of Chicago Press, Chicago 60637.
”Så gick det till” av Richard Dawkins, Leopard Förlag 2010.
”Senpaleolitikum i Skåne”, Andersson, M & Knarrström, B 1999.
”mtDNA Data Indicates a Single Origin for Dogs South of Yangtze River, less than 16,300 Years Ago, from Numerous Wolves.” Pang JF, Kluetsch C, Zou XJ, Zhang AB, Luo LY, Angleby H, Ardalan A, Ekström C, Sköllermo A, Lundeberg J, Matsumura S, Leitner T, Zhang YP, Savolainen P. Mol Biol Evol. 2009:26,2849-64.
“A detailed picture of the origin of the Australian dingo, obtained from the study of mitochondrial DNA. Savolainen P, Leitner T, Wilton A, Matisoo-Smith E, Lundeberg J. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 2004:101,12387-12390.>
“Regional occurrence, high frequency but low diversity of mitochondrial DNA haplogroup d1 suggests a recent dog-wolf hybridization in Scandinavia.” Klütsch CF, Seppälä EH, Fall T, Uhlén M, Hedhammar A, Lohi H, Savolainen P. Anim Genet. 2010 May 18.

© Text & foto av Karin Strandberg 2010

Hundens ursprung