Bedömning av ”farliga hundar”

© Anders Hallgren

anders_hallgren2.jpg

Aggressivitet är ett begrepp som är omgärdat av allt från tabun till mysticism, från tvärsäkra utlåtanden till osäkerhet, från farligt till naturligt, från fel till rätt. Det ställs stora krav på utbildning och etiska ramar hos den som ska bedöma en ”farlig hund” och kanske avgöra hundens öde. Syftet med det här inlägget är att påvisa att utbildning, personlig läggning och tillhörighet till falang (t ex hårda eller mjuka skolan) gör att det subjektiva inslaget i bedömningen kan bli oacceptabelt stort.
Aggressiva hundar omfattas av lagen och aggression används där som ett enhetligt begrepp, vilket det inte är. Beroende på vem som bedömer en hunds till synes ilskna utfall, blir utlåtandet annorlunda. En hund som biter en person blir en ”farlig” hund oavsett om bettet inte trängt igenom skinnet eller om blodvite uppstått.

Klassificering av aggression

Det finns olika sätt att klassificera beteenden på. De två huvudinriktningarna är funktionell och deskriptiv klassificering (2). Den förstnämnda är mest vanlig och används till exempel inom medicin, men är också vanlig inom biologin. Den andra, den beskrivande, är vanligast inom beteendevetenskaper som till exempel psykologi.

Funktionell klassificering

Här ser man till vilken funktion ett beteende har och en sådan indelning är alltså typisk inom bland annat det naturvetenskapliga fältet. Aggression blir indelat i olika kategorier beroende på vilket syfte den tjänar. Så blir en hunds vaktande av hemmet mot främlingar benämnd ”territoriell aggression”, en tik som vaktar sina valpar visar en ”maternell aggression”, en hund som motsätter sig träning, behandling eller kroppsvård av ägaren visar ”dominansaggression”, hunden som vaktar ett ben eller sin liggplats visar ”possessiv (=ägande) aggression”, en hanhund som är arg på andra hundar av samma kön visar ”hanhundsaggression”, en tik som är arg på tikar visar ”tikaggression” och så vidare (8).

Nackdelar med funktionell indelning

Det här sättet att strukturera och dela in beteenden på liknar medicinska diagnoser. Man får en känsla av att en hund som morrar mot familjemedlemmar ”lider av
dominansaggression” som om det vore en sorts sjukdom, när det egentligen är ett naturligt förekommande fenomen som vi ser hos alla arter. Olika sjukdomar har olika botemedel och när man väl ställt en diagnos så är det bara att sätta in rätt form av terapi.

Just kopplingen mellan diagnos och terapi är typiskt för den funktionella klassificeringen. Terapin skiljer sig mellan diagnoserna, man sätter till exempel inte in huvudvärkstabletter om en person har ont i magen.

Vid ”dominansaggression” går terapin ut på att göra hunden undergiven och att göra hundägaren dominant. Vid ”hanhundsaggression” går terapin ut på att stoppa utfallen på olika sätt. Ibland ingår också träning där en hund vänjer sig vid andra hundar så den kan
umgås med fler och fler.

En avgörande nackdel med denna modell för att dela in beteenden är att ingen eller bara lite hänsyn tas till de orsaker som ligger bakom beteendena. Dessvärre så är det just de bakomliggande orsakerna som är avgörande för vilken terapi som blir mest framgångsrik. Av den anledningen används inte funktionell indelning varken av human- eller hundpsykologer.

Deskriptiv klassificering

Den här indelningen är den vanligaste inom beteendevetenskaperna. Den säger inget om vad ett beteende är till för, utan bara beskriver förloppet. Vaktar en hund huset mot främmande personer, kallas det alltså ingenting, utan beskrivs bara utförligt, till exempel: ”Hunden skäller, morrar och visar tänderna när en person kommer nära huset. Raggen är rest hela vägen och svansen hålls stelt uppåt.”

Med det här sättet att klassificera beteendet vinner man mycket. Beteendet beskrivs bara och formuleras som ett symtom, inte som en diagnos. Det innebär att man inte har bestämt någon terapi, utan nästa led är att finna orsakerna bakom symtomet eller symtomen. Man slipper dessutom den begränsning som ligger i den funktionella klassifikationen där ett beteende avgränsas och benämns (t ex ”dominansaggression”). Så smalt är inget beteende, utan det innehåller en mängd variationer och yttringar och är situationsberoende. En hund kan till exempel morra åt en person men inte åt en annan.

Aggression är mångfacetterat

Aggressivitet är inte en sak, utan mängder av olika yttringar, mycket variationsrikt och beroende av många inre och yttre faktorer.
Den grundläggande avsikten, enligt etologisk definition, är att öka avståndet mellan individer.

Yttringarna av avståndsökande beteenden och signaler är också många och går från flykt ända till allvarliga bett. Följande är en uppräkning som, trots sin omfattning, inte är heltäckande.

• flykt
• undandragande
• undvikande
• underkastelse
• svagt hot (med rädsla)
• starkt hot (med reservation)
• markering (av bett i luften)
• nafsning (utan skada)
• hugg med grund skada i proportion till upplevt hot
• hugg med grund skada men inte i proportion till upplevt hot
• hugg med djup skada i proportion till upplevt hot
• hugg med djup skada men inte i proportion till upplevt hot
• hugg med bristande bithämningar och stor skada

Graden av aggression viktig

Först när man fastställt graden av aggression kan man göra en utvärdering av en hunds beteende. Framför allt är det då de fyra sistnämnda graderna som bör leda till djupare analyser. De övriga kan man med stor sannolikhet förändra genom träning, även om
bakomliggande orsaker alltid ska utredas vid varje problembeteende.

Många teorier om orsaker till aggression

Det finns många teorier som har ambitionen att förklara en hunds aggressivitet. Flera är tyvärr så ovetenskapliga att de riskerar att leda till felbehandling eller till och med avlivning. Till de vanligaste hör dominansteorin och mentalfelsteorin.

Dominansteorin

I den här teorin menar man att hunden har blivit aggressiv på grund av att hundägaren är svag som ledare, har skämt bort hunden och är ”otydlig” i sitt sätt att dominera den.
Dessutom framhålls vanligtvis att hunden med aggressiva utspel försöker ta över ledarskapet i familjen och ”klättra i rang”.

De som är förespråkare för denna syn på aggressivitet är ofta hundtränare utan tillräcklig, eller gammal, utbildning i etologi. Inte sällan är det personer som i sig själva är auktoritära och använder sig av tuffa tag i träning. Denna teori blir då ett argument för att behandla den aggressiva hunden på ett auktoritärt sätt.

Just argument som att hunden är ”bortskämd”, ”inte fått lära sig regler”, att ”hundägaren är för snäll” och liknande, finns inget som helst belägg för, snarare motsatsen. Hundägare som behandlar sina hundar hårt och auktoritärt har oftare hundar som är aggressiva, speciellt mot andra hundar (5). Detsamma har man konstaterat inom barnuppfostran. De aggressiva barnen kommer från auktoritära hem inte hem där man ”skämt bort” dem.

Aggression och dominans olika saker

isak.jpg

Tidigare studier av djur i fångenskap visade att högstatusdjur ofta var aggressiva och man drog därför slutsatsen att dominans och aggression nästan var samma sak. Men de här
studierna var utförda på djur i fångenskap, och från 1960-talet och framåt kom studier av vilt levande djur som visade att högstatusdjuren är de som mest sällan är aggressiva. Till exempel observationer av vargen, hundens nära kusin, visade att rangordningen i gruppen inte byggde på maktuttryck. I stället var det de yngre lågstatusdjuren som var aktiva och uttryckte sin beundran och respekt för de äldre. För att avgöra vilka som har högre status, måste man alltså se vilka som får mest signaler och beteenden som ger uttryck för aktiv underkastelse det vill säga närmanden och ”kärleksbetygelser”.

Forskning på hjärnans funktioner ger ytterligare belägg för att det är skillnad på aggression och dominans. Den visar bland annat att dominanta djur har en högre serotoninaktivitet i hjärnan än subdominanta. Aggressiva djur har låg serotoninaktivitet, men hög noradrenalin- och dopaminaktivitet (7). Serotonin har en bromsande effekt på stressreaktioner, medan, grovt uttryckt, noradrenalin och dopamin har en accelererande inverkan.

Terapi vid teori om dominansproblem

Formen av terapi går i princip ut på straff, även om man använder andra ord för det, som till exempel ”ledarskapsövning”. Råden tar sig uttryck som ”ta i”, ”visa vem som bestämmer”,
”var tydlig”, ”låt inte hunden komma undan med att morra”. Ofta är sådana uttalanden ackompanjerade med en hotbild, vilket avser att motivera hundägaren att verkligen följa råden. ”Om du inte visar att du är ledaren kommer hunden att ta över och då slutar det illa”, ”gör du inte som jag säger kommer du att tvingas avliva hunden”.

Tränaren genomför ofta en eller flera övningar själv med hunden som bygger på våld, till exempel några hårda ryck i kopplet, kanske med stryphalsbandet uppsatt bakom öronen, vilket medför stark smärta. Detta gör att hunden blir rädd för ytterligare obehagsupplevelser, får stor respekt för tränaren och lyder denne blint. Däremot lyder den inte ägaren mer för det, för deras relation ändras inte i tillräckligt hög grad om denne inte blir auktoritär själv och lär sig flera sätt att straffa på.

Med straff får man en snabb ändring av ett beteende, men den är endast kortvarig. Motiverade beteenden är i princip omöjliga att förändra med normala straff (2). Den tillfälliga förändringen kvarstår mellan några timmar eller några dagar, sedan är problembeteendet i allmänhet tillbaka.

Straff som terapi vid problembeteenden kallas allmänt för ”quick-fix”. Det gör hunden undergiven, ibland rädd, och hjälper mycket sällan i det långa loppet. Dessutom finns här inget utrymme för att ta med bakomliggande orsaker i bedömningen av hundens beteende. Det kan ju till exempel handla om en hund som är sjuk och har ont – det är vanligt (6).

Mentalfelsteorin

I mitten av 1900-talet började man att försöka kartlägga hundars mentala egenskaper genom olika test. Modeller hämtades från Amerika där Humphrey och Warner hade genomfört sådana tester (3).

Man utgick från att hundars beteenden styrs utifrån en mängd egenskaper och att dessa var ärftliga. Testförfarandet spred sig och utvecklades. Under 1970-talet började en del dressörer och hundtränare att testa hundar med problembeteenden.

Ett mentaltest mäter i princip en hunds stresstolerans fast utifrån olika infallsvinklar. Så bedöms till exempel hundens ”nervkonstitution” med överraskande högt plåtskrammel alldeles bredvid hunden samt ett kraftigt skott från gevär eller pistol. Hundens försvarslust bedöms utifrån reaktionerna på ett överfall mot hund och förare. ”Dådkraft” (mod) bedöms av att något skrämmande som inte har en speciell lukt och därför är svårdefinierat, förs mot hunden. Ytterligare moment ingår, men principen med bedömningen är densamma.

En hund som är aggressiv är också i allmänhet stressad. Bedömer man då hundens stresstolerans genom att testa den, är det självklart att resultatet blir dåligt, med låga värden. Dessvärre tas detta ibland till intäkt för att avliva hunden och är den väl död går det ju inte att visa att testresultatet saknade relevans. Det medför dessutom per automatik att den som dömt hunden till avlivning får rätt, för motsatsen kan aldrig bevisas.

Det bakomliggande resonemanget är att eftersom hunden är visat mentalt dålig enligt testet, och att det skulle bygga på ärftliga egenskaper, finns det inget att göra. Man kan med andra ord inte ändra på en hund som har fel i sina ärftliga egenskaper.

Att detta resonemang helt saknar relevans och logik, är ovetenskapligt och dessutom är oetiskt, behöver väl inte påpekas.

”Farlig” – ofta bara i betraktarens ögon

En hunds aggressiva utspel bygger på skrämseltaktik i första hand. Man kan lite generaliserande säga att det mesta av den aggressivitet vi ser en hund uppvisa, bara är teater. Hundar är nämligen extremt bithämmade. De låter så hotfulla och ser så ilskna ut just för att slippa ta till de farligare vapnen, tänderna, när de gör ett utfall. Så ju mer en hund låter, desto mindre är egentligen risken att den ska bita så länge man respekterar de tydliga signalerna (4).

karin_tindra1.jpg

För att kunna skrämmas riktigt ordentligt riktar hunden sitt utfall mot ansiktet, för då syns det bäst. Alltså kastar sig många hundar upp mot ansiktet på folk de ska skrämma. Det är inte strupen den siktar på, som många tror. Struppartiet är något som angrips på bytesdjur för att åstadkomma dödlig skada, men det är något som undviks på artegna, dit vi även får räkna människor, sett ur hundens synvinkel. Dessvärre låter det som en riktigt farlig hund när man säger att ”han högg mot strupen” och de orden kan kosta en hund livet, fast de är en feltolkning av ett beteende.

Det finns situationer där hundar kan bli aggressiva och att det är helt naturligt för arten. Har man inte kunskap om dessa riskerar man att en hund blir fel bedömd, med de konsekvenser det kan föra med sig.

Vakta ”skadad”

Hos flera djurarter som lever i familjer eller flockar har man kunnat observera hur individer kan skydda varandra i olika situationer. En vanlig sådan är när en kamrat blivit skadad.

Hos hundar ser man det tydligt när en familjemedlem ligger ner och i hundens ögon inte har samma förmåga att försvara sig själv. Då kan hunden morra varnande när någon, även en familjemedlem, närmar sig. Fall där personer solbadat och hunden vaktat på detta sätt är inte ovanliga på sommaren. Det kan då vara en granne eller någon ur familjen som kommer nära. Tidigare var det vanligt att läkare gjorde hembesök och de var då i allmänhet avogt inställda till hundar. Det hjälpte inte hur mycket man sa att hunden var snäll, läkaren litade inte på det. Denne hade nämligen blivit biten av ”snälla” hundar så ofta och alltid just när denne tog i den sjuke.

Intressant att notera är att det i allmänhet räcker med att en liggande person sätter sig upp för att hunden ska sluta att vakta.

Vakta valp/baby

För hunddjur är det helt normalt att skydda sina valpar, något som alla i en flock hjälps åt med. Det betyder att en tik kan skydda sina valpar även mot familjemedlemmar, och det är då helt naturligt. Bråkar man med tiken i ett sådant läge eskalerar aggressionen och det kan leda till stora tillitsproblem.

Eftersom honor hos hunddjur, liksom flera andra djur som lever i familjegrupper, blir skendräktiga, sker en ”skenfödsel” två månader efter löpningens sista dagar. Då kan en tik börja vakta inbillade valpar och inte ens släppa familjemedlemmar inpå sig. Har man inte kunskap om detta riskerar man att hunden felbedöms och felbehandlas.

När ett barn föds i familjen är det vanligt att husets hund vaktar denna ”människovalp”. Vaktande kan ta sig varierande uttryck, allt från att bara ställa sig emellan en främmande person och barnvagnen ute på promenad, till att inte släppa in en främling i rummet där babyn sover.

Vakta mat, ben mm

För hunddjur är det en naturlig rättighet att vakta något man har, som är en bristvara, en bristande resurs. Hit räknas allt som går att äta, sexualpartners och viloplatser. Låter man hunden vara ifred då den morrande vaktar ett ben eller sin matskål, så har man därmed visat att man respekterar den rättigheten och hunden får full tillit.

charlie.jpg

Tolkar man det som opposition, mentalt fel, försök att avancera socialt, bortskämdhet eller något annat liknande, så leder det till att man straffar hunden. Vad som då händer är att tilliten försvinner, hunden ser ägaren som en konkurrent och försvarar ännu hårdare. Efter några gånger har situationen utmynnat i att hunden antingen blivit värre i sitt vaktande eller blir rädd att äta när hundägaren är i närheten. Det finns enkla övningar som lär hunden att inte vakta, utan att man tillgriper våld.

Närhet

Att komma nära är mycket laddat för hundar. De använder minskat avstånd vid bland annat utmaning, hot, vård, sex och lek. Det avgörs på kroppsspråket vad avsikten är. Eftersom det ingår i utmaning och hot blir det extra viktigt för hundar att tydligt visa avsikten när det handlar om vård, sex och lek. I de senare överdriver de därför sina underkastelsesignaler.

När en människa kommer nära och hunden inte kan avläsa avsikten, kan därför hunden komma att varna och hota och blir den inte hörsammad kan den markera, nafsa eller bita. Likaså brukar barn gärna krama hundar. Har inte hunden hundraprocentigt förtroende för barnet då, kan den morra.

I sådana här situationer kan man inte belasta hunden, den följer ju bara sin natur. Man måste helt enkelt upplysa folk, inklusive barn, om hur hundar fungerar, vad man kan och inte kan göra med en hund. Och det är inte en grund för att bedöma hunden som ”farlig”.

Vanliga orsaker till aggression

Aggressivitet ska inte klassificeras som dominansbrist eller mentalfel, som sagts ovan. Det är inte ett fel som ska rättas till med symtomträning. Det är i sig ett eller flera symtom på en, oftast flera, bakomliggande orsaker. Därför måste orsakerna klarläggas med genomgripande analyser och utredningar. Vanligaste orsakerna till att en hund blir aggressiv följer här.

Erfarenheter

Speciellt tidiga men även sena erfarenheter spelar förstås den allra största roll för beteendet hos alla arter. En hund som blivit attackerad oprovocerat av en annan hund kan ha tappat förtroendet för all framtid för hundar och utvecklat aggression.

Hormoner

Det inresekretoriska körtelsystemet med sina olika hormoner påverkar beteendet i allra högsta grad. Förändringar vid pubertet är ett exempel. Idag är de flesta hanhundar från de flesta raser övermaskulina på grund av att man premierat maskulina hanar på utställningar. Många blir så kampinställda eller sexualiserade att man tvingas att kastrera dem för att överhuvudtaget kunna ha dem. Kastration är idag en mycket vanlig företeelse på veterinärkliniker.
Det maskulina könshormonet, testosteron, är inte bara ett sexhormon, utan också ett kamphormon och ett stresshormon, vilket gör att speciellt hanhundar kan bli mycket svåra.

Frustration

Det är välkänt inom psykologin att individer som hindras att uppnå något de är motiverade för, ofta blir aggressiva, till exempel ett barn som i affären förvägras en glass.
Hundar är inget undantag från att bli aggressiva när de upplever hinder. En hund som vill men inte får hälsa på andra hundar kommer förr eller senare att utveckla aggressivitet mot hundar. Kopplet är idag den största frustrationsorsaken och vi kan se effekterna om vi jämför hundar i vårt land, som mest är kopplade, med hundar i Sydeuropa, där de är lösa för det mesta. Vårt vanligaste problem är hundaggressivitet, medan det är sällsynt i sydliga länder.

Stress

Stress är en potent aggressionsskapare och det gäller alla arter. Hundar är utsatta för ett flertal stressfaktorer och blir såväl över- som understimulerade. Till exempel vilar ca 40% av hundarna i vårt land 20 timmar eller mer per dygn, vilket också har samband med problembeteenden (6).

Chock

En chock, eller långvarig stress kan förändra hjärnans balans av transmittorhormoner, speciellt avvägningen mellan å ena sidan noradrenalin och dopamin, å andra sidan serotonin.
I en hunds liv finns mängder med händelser som både stressar och chockar. Det värsta i dagens läge är fyrverkerier, som beräknas chocka hälften av landets hundar.

Nedsatt sinnesfunktion

Hundar som ser eller hör dåligt blir lätt aggressiva. Alla djur är beroende av att deras sinnen fungerar bra för att kunna förstå omvärlden och för att kunna kommunicera.

Smärta och sjukdom

Att djur som har ont kan bli arga låter väl självklart. Men vad de flesta inte vet är hur vanligt det är. Till exempel har 60% av en normalpopulation hundar ryggfel enligt chiropraktordiagnos, alltså samma frekvens som hos människor. (Inte alla människor känner av det lika starkt och troligen är det likadant hos hundar.)
Bakom aggression är smärta den allra vanligaste orsaken och måste därför utredas först och främst i varje fall där en hund ska bedömas. Det finns utvecklat effektiva metoder för smärtanalys som bygger på beteendeparametrar som hundpsykologer utbildas i.

Orsaksterapi, inte symtomträning

När man kartlagt och rättat till orsaker bakom problembeteenden, är det vanligt att man inte behöver träna symtomen, utan hunden slutar med problembeteendet av sig själv. Är hunden aggressiv på grund av att den har ont i en tand, så försvinner aggressiviteten när tanden har lagats.

Utgångsläget avgör

Olika personer kommer att bedöma samma hund olika beroende på det synsätt som ligger bakom. En naturvetare kommer troligen att ge en funktionell förklaring till beteendet. Morrar en hund vid vård till exempel, tolkas det som ”dominansaggression” och terapin mot denna blir då att försöka trycka ner hunden för att få den att underkasta sig hundägaren. Lyckas man inte att få hunden undergiven tolkas det i allmänhet som att hunden har medfödda tendenser till sitt beteende och att det beror på fel i en eller flera mentala egenskaper. Ett mentaltest blir då ett sätt att kartlägga felet och få fram en diagnos. Argumenteringen bakom detta är vetenskapligt tvivelaktigt. En hund som är problematisk kommer med all sannolikhet att få ett dåligt testresultat och därmed är cirkelresonemanget fullbordat.

En beteendevetare kommer att beskriva vad denne ser, inte tolka beteendet och sätta en etikett, en diagnos, på det. Till exempel: hunden morrar vid vård, värst är det vid kloklippning. Ser man till olika direkta och bidragande orsaker kan man finna inte bara förklaringar, utan också vilken form av terapeutiska åtgärder som är lämpligast. Har till exempel någon tidigare kanske klippt i pulpan vid klovård, kan hunden ha förknippat vården med smärta och är rädd. Är detta fallet kan man med ett enkelt träningsprogram vänja hunden med hundraprocentigt resultat. Kanske är hunden därtill understimulerad och då kan ett aktiveringsprogram hjälpa.

Anders Hallgren

1. Hallgren, A. Ryggproblem hos hund. Undersökningsrapport, Eget förl. 1994/2005

2. Hallgren, A. Uppslagsbok i Hundpsykologi. ICA, Västerås 2001

3. Hallgren, A. Drivkraft och Motivation. MB Förlag, Bromma 2003

4. Hallgren, A. Lexikom i Hundspråk. MB Förlag 2004

5. Hallgren, A. AlfaSyndromet. ICAVästerås 2006

6. Hallgren, A. Problemhund och Hundproblem. ICA Västerås 1972/2008

7. Masters, R. & Mcguire, M. (Editors). The Neurotransmitter Revolution. Southern Illinois University Press, Carbondale, IL. 1994

8. Voith, V., Borchelt, P. m fl. Veterinary Clinics of North America; Small Animal Practice. Quackenbush & Voith (Editors). Vol. 15, no 2, March 1985

Se dessutom:

Fält, L. Förstå din hund; hundens språk och flockliv. Naturia, Stockholm 1998

Hart, B. & Hart, L. Canine and Feline Behavioral Therapy. Lea & Febiger, Philadelphia 1985

Larsson, H-O. Varg. Natur och Kultur, Stockholm 1988

Malm, K. Aggressivitet hos hundar. K. Malm Tanke i Tryck, Skara 2005

Malm, K. Hunden, Människan, Relationen. K. Malm Tanke i Tryck, Skara 2005

Scott, J. P. Aggression. The University of Chicago Press, 1966

[Materialet får återges, helt eller delvis, på villkor att källan anges (Inlägg av Anders Hallgren på Adventure Dog Conference, Stockholm 2008]

Bildrättigheterna ägs av Karin Strandberg, Dogma, och får ej återges utan tillåtelse.

Tillbaka till Artiklar >>